Livet kan vara fantastiskt, men samtidigt så fruktansvärt grymt. En stor anledning till att jag nu sitter här och skriver denna blogg – med hopp och en framtidstro jag nog aldrig haft tidigare – är min resa till retreatet Conscious Living i norra Thailand. Ägaren Robert tog mig under sina vingar och gjorde mina tre veckor där till rena paradiset – och var en starkt bidragande faktor till att min stora vändning uppåt började där och då. När jag nyligen fick besked att han gått bort i en bilolycka, så kändes det som om en av mina absolut närmsta vänner försvunnit – även fast vi bara känt varandra i några år. Samtidigt är jag så glad och tacksam att jag fick lära känna honom och för allt det han gav mig.
Livet går verkligen upp och ner – medvind följs av uppförsbacke, och efter regn kommer solsken. Klyschigt, javisst, men stämmer inte mindre bara för det. Det man ibland glömmer bort är ju att livet aldrig är konstant, och saker – både bra och dåliga – kan hända snabbt. Jag har under min mångåriga hälsoresa verkligen försökt lära mig att leva mer i nuet – att fånga dagen och njuta av de små sakerna. Sakta men säkert går det framåt och det är händelser som denna som får en att inse att man aldrig vet vad som händer imorgon.
När jag för ganska precis två år sedan tog mina första stappliga steg från flygplanet som nyss landat i bergen i norra Thailand så hade jag ingen aning om vad som väntade. Jag hade nyligen börjat kämpa mig upp från det mörkaste hål jag någonsin befunnit mig i och hoppades att min vistelse hos Robert och Conscious Living skulle fortsätta denna utveckling. Ända sedan jag först kontaktade Robert över mail så ”klickade” vi, men att vistelsen skulle ge mig så mycket som den gjorde kunde jag aldrig drömma om. Förutom fantastiska miljöer och en otrolig mat så var den relation jag fick med Robert det som betydde absolut mest. Han blev ett stort stöd till mig och vi fortsatte att hålla kontakten. Sista gången vi pratade var bara några dagar innan han gick bort, och jag är evigt tacksam att jag då verkligen berättade hur mycket jag uppskattade hans stöd, stora kunskap och inte minst vänskap.
På hälsofronten så är jag nu halvvägs in i mitt samarbete med min engelska funktionsmedicin-terapeut. Vi har nyligen gjort några nya prover och tester för uppföljning, som alla visade på förbättringar – men den viktigaste måttstocken är ju hur jag mår och där känner jag också att det mesta går åt rätt håll. Förutom min kopparobalans som vi kämpar med så kommer vi nu även att fokusera på min metylering. Detta är en biokemisk process som påverkar massor i kroppen – alltifrån avgiftning till nyproduktion av signalsubstanser. Om vi lyckas balansera denna så tror jag att det kommer att innebära stora hälsovinster för mig.
Jag har fått en del frågor om varför jag slutat med Näringsbalansering – då jag nått så goda resultat med detta – och istället påbörjat funktionsmedicin. Jag ser den tid som jag nu kör på med funktionsmedicinen som ett kortare – och mer intensivt – avbrott i min Näringsbalansering, för att eventuellt hitta och korrigera större underliggande orsaker till mina obalanser. Det finns många gemensamma nämnare dom emellan, så jag följer fortfarande mycket av det jag påbörjade med Näringsbalansering. När jag känner mig färdig med funktionsmedicinen så kommer jag att återgå till Näringsbalansering igen – med en mycket stabilare grund att stå på. Enligt mig så finns det inget generellt protokoll eller lösning som ensamt fungerar på alla. Vi är alla unika och det finns bra saker med många olika ”program” och ”protokoll” – även inom den vanliga sjukvården – och jag tror det är viktigt att vara lyhörd och öppen för annat. Det viktigaste för mig är att min hälsa förbättras så att jag kan leva det liv jag vill leva – och på vägen samtidigt lära mig mer om hur vår fantastiska kropp fungerar.
Mitt företag – Livsstilsbalansering – är nu även registrerat och jag håller nu på med logga och hemsida – grunder jag vill ha på plats innan jag kör igång på riktigt. Det kommer en större uppdatering om detta framöver men det jag kan säga nu är att jag aldrig i mitt liv känt sådan passion över någonting som jag nu känner. Ett trevligt julfirande har även passerat, där jag fick besök av min son och ex-fru. Det känns bra att kunna ha denna relation efter allt vi gått igenom – inte minst för våran son – och jag tror att vi alla uppskattade julen. När nu det nya året också har inletts så känner jag att detta är ett år då det kommer hända mycket positivt. Det är så mycket enklare att tänka positivt då kroppen börjar fungera som den är tänkt:)
Vila i frid Robert!
Hell and Back again 